Först fick jag upp munnen

och sen fick jag upp ögonen

…och nu kämpar jag för att få upp kokboken. Mamma mia, Henrik börjar tala mat!

Jag har ju innan berättat om vad som händer när jag brötar runt i ett kök eller när jag blev spetsad av en sax i bålen, eller den gången när jag hamnade på sjukhus efter att ha käkat för mycket potatismos. Det är mitt förhållande med mat, så långt.

Det var redan i mitten av det glada 70-talet som jag fick upp munnen för mat. Denna egenskap har jag allt sedan dess behärskat någorlunda bra, men nu på sistone har jag även fått upp ÖGONEN för mat. Då snackar jag inte ögon-kakao, skådebröd eller den berömda ögonbrien, eller att jag brukar trycka in käk i ögonen. Utan jag har helt enkelt upptäckt ungefär vad matlagning går ut på och insett att det inte längre är förenat med direkt livsfara eller allmänfarlig ödeläggelse varje gång jag hjular in i köket och knyter förklädet runt huvudet.

Borta är tiden då jag använde mig av brandvarnaren för att avgöra när maten var klar, nu använder jag äggklockan.

Tillfällena då jag plötsligt finner en 4 dagar gammal skål havregrynsgröt i mikrovågsugnen blir till antalet färre. Även de gånger när jag blir brutalt påmind om att man inte bör steka saker i vinäger, utan använda dess till utseendet MYCKET färg- och substanslika kusin olivoljan.

Jag har börjat lite lätt, tanken är inte att jag skall börja leverera mat till närmsta lyxrestaurang, utan att helt sonika vänja mig vid att hantera olika ingredienser och ha lite koll bland klädnypor och kastruller. Alltså, kolla så att det INTE ligger några klädnypor i kastrullerna. Möjligtvis om jag skall göra klädnyponsoppa.

Här om dagen så hände det något lite halvkonstigt när jag stegade igenom köket en morgon. En svag, varm bris smekte mitt skägg och först trodde jag i min enfald att det var Christer Glennings ande som kommit för att berätta något. Det var det inte. Men OM det hade varit fallet, så hoppas jag han kom för att berätta att en platta stått på hela natten. Med en tom gryta på. Det visade sig att en varningslampa inte fungerar på spisen, så jag fick troligtvis på en platta av misstag och sedan blev jag inte varskodd om detta genom den lilla varningslampan. Jajks! Men det var ingen risk att något skulle börja brinna, den var på lägsta värmenivån.

-"Tyst! Jag tror Christer Glenning försöker säga oss något!?"

-"Tyst! Jag tror Christer Glenning försöker säga oss något!?"

Jag har hur som helst uppgraderat mig från nudlar och sönderkokta ägg, till slaskigt potatismos, björkbarkshårda fiskpinnar och ovala köttbullar. Ja, de borde egentligen heta “köttbollar”, jag vet. Men jag har fullt sjå med att försöka behålla formen (på dem, alltså). Och jag har börjat bli lite “varm i kläderna” och denna gången är det INTE för att det brinner i dem!

Nu väntar jag bara på att SÄPO tar bort mig från listan över individer som misstänks förbereda för potentiella terrordåd genom biologiska attentat, då jag inte längre tror att min s.k. “matlagning” kommer orsaka några större katastrofer. Men de kanske är av annan åsikt.

Men vem vet! Snart tänkte jag gå över till att stoppa in saker i ugnen och vem vet vad som kommer hända då?

Hej svejs, matlagningsfejs!

Liknande inlägg på bloggen!

4 kommentarer till Att få upp ögonen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Gilla Pers perversa verser!
MISSA INTE!
Ordvitsar i bildform - En Skruv Lös Glada Lappar
Arkiv
Kategorier