Idag gick jag till doktorn för att göra lite tester. Jag har blivit sjukskriven till i början av januari pga akuta stressymptom, extrema koncentrationssvårigheter och puckelrygg. Var kanske lite för mycket som hände under en kortare period och då får man ju som bekant puckelrygg.

Hur som helst, vi (jag och min doktor) skulle bege oss upp ett par trappor och eftersom vi hade lite kort om tid (jag var för ovanlighetens skull lite försenad dit) så halvjoggade vi upp (alltså vartannat steg jogg, vartannat normalt, svenskt gångsteg). Sen när vi tog pulsen och blodtrycket så var han tvungen att göra om det 3-4 gånger. Han hade aldrig haft någon som hade så låg vilopuls, trots att han sprungit upp för ett par trappor ögonblicket innan. Jag blev lite orolig och trodde det berodde på att jag var så gott som halvdöd, men tydligen har man bra kondition om man har låg vilopuls. Så jag antar att mina enorma promenader har gett resultat, kul!

Tog vagnen dit och hoppade av vid centralstationen, men idag var det något som gjorde att jag hade lite kort stubin. Så när folk hopade sig framför mittendörrarna, där jag skulle gå av, för att så snart dörrarna öppnades storma vagnen, likt en av scenerna ur Braveheart där folk i bruna underkläder springer skrikandes mot varandra, så tog jag lite sats och fullkomligt MOSADE mina 90 kg ut genom folkhopen så folk flög till både höger  och vänster. Hi hi, där fick de! Inte ofta jag tappar besinningen, men där fick jag nog av den kollektiva idiotin som ofta råder där fler än 2 personer vistas på en mindre yta.

Efter besöket träffade jag min storebror Rikard och hans lille son Hannes på ett fik som heter ‘Glädjebubblan’ och som ligger ungefär där jag bor. Så under två timmar var jag världens lekfarbror och jag kan säga att jag fullkomligt älskar barn! Det var helt fantastisk roligt och det var till och med en liten blyg flicka som kom fram och gav mig en bok för att jag skulle läsa för henne. Hennes mamma sa att hon inte visste vad som tagit åt henne, då hon oftast är jätteblyg. Men jag tror vi låg på ungefär samma intellektuella nivå och fann varandra genom detta.

Hannes lyckades springa in i bord och slå i pannan med jämna och ojämna mellanrum, vilket påminde mig om när jag själv var liten. Jag var så klumpig att jag var tvungen att ha hjälm. Det roligaste är att det visade sig att även min fru hade hjälm när hon var liten. Lika barn ramla bäst.

Så här kunde det se ut på mitt dagis, en helt vanlig onsdag för typ 30 år sedan.

Hej svejs, hjälmfejs