…och ibland inte.
Var och kollade på min lillebrolla när han tävlingsdansade i ”Grand Prix Standard & Latin”, han kom tvåa i sin grupp i latin, men vi hade ingen möjlighet att stanna kvar tills standardfinalen satte igång. Hur som helst, hans insats gick bra, men däremot var det andra som det inte gick så bra för. Först var det några som satt bakom mig:
-”De där kommer från Helsingborg!”
-”Aha, okay! Helsingborg…det ligger väl i Skåne, va?”
-”Jaa, det gör det väl? Jag tror det. Eller nej, det är i Malmö…väl?”
-”JAG vet inte??”
Och den andra var min för kvällen obeväpnade farmor;
-”Ja, det var ju öronproppar! Jag trodde det var godis. Herregud.”
Jag frågade vart hon då hade stoppat sina Mentos, men hon hörde inte.
En annan sak som var ganska komisk, i en av uppvärmingsrundorna, där alla olika klasser och åldrar får glida in och dansa var det ett litet, litet par som såg jättesmå och söta ut. De såg mer ut som de lekte runt, som små dansande barn i en tecknad film. Jag pekade på dem och sa till de som jag satt med, ”kolla vad små och söta de är!”.
Alla tittade dit och PRECIS efter deras blickar fastnat på det lilla paret (det stod folk framför oss men vi hade en liten lucka där de dansade småttingarna precis fick plats) och de drog en djup, kärleksfull suck av romantiskt välbehag, så kommer det ett mycket större och äldre par svinsnabbt in från vänster i någon form av galen flamenco-galopp och fullkomligt mosar småsötingarna, så både frisyrgelé och dansskor (det var några norsskor där också) flög. Murder on the dance floor! Det såg ut som en av dem fick en ‘dans skalle’. Aj!
De bjöd på frukt också. Jag fick ett adansäpple i halsen.
Hej svejs, örongodisfejs
