Goborron

kära hälare och byggjobbare

Ibland kan störande moment i sin omgivning bidra till att man både går och lägger sig i tid OCH att man kommer upp ur sängen på morgonen, utan att trakassera snoozeknappen.

Ovanför oss bor några hälare, tror jag. För VARENDA kväll vid 23-tiden börjar de röra på sig. De (eller åtminstone en dunderklump) spatserar kors och tvärs i lägenheten, antingen på ett par styltor i järn eller så är det ”bara” genom att ladda ner hälarna i full fart mot parketgolvet, vilket jag antar kommer ge risk för ytterligare hjärnskador. Hur som helst, när jag ligger där och lyssnar på häl- och golvmarodörerna, så säger jag högt ”ÅH, VAD TRÖTT JAG BLIR!” och så blir jag så trött så jag somnar.

På morgonen, någon gång mellan halv åtta och åtta, har byggjobbarna som bygger taklägenheter i fastigheten och cowboyjobbarna som utför indianstambytet i lägenheternas badrum och kök fikat klart. Då börjar de brottas med allehanda tunga industriborrar, bulldozers, eldkastare, monstertruckar och allt vad de använder sig av. Alla dessa attiraljer startar de på en och samma gång, överallt, de har liksom synkroniserat sina Byggare Bob-klockor. Denna  gör att man vaknar i tron att man plötsligt bor granne med ett talibanfäste i Kandahar eller råkat somna i en EPA-traktor från Lindome som plötsligt spränger ljudvallen. Och då är det ju som ni förstår ingen som helst risk att man börjar snooza. Det är bara att gå upp (så snart man lokaliserat var i kroppen hjärtat sitter efter chocken, om det nu sitter kvar inuti kroppen).

Så egentligen är jag ganska glad att jag är omringad av galningar, det har hjälpt mig få tillbaka en någorlunda mänsklig dygnsrytm.

Så goborron på er, hoppas ni får en härlig dag.

Hej svejs, borrfejs!

PS: Egentligen borde det vara ”GÅNÄTT, kära hälare” och ”GOBORRON”, kära byggjobbare.