sådär, det var den dagen det. Fy fan. Det var en otroligt fin minnesstund för min kusin, men fruktansvärt tungt. Jag grät och grät, det värsta var när jag skulle gå fram till kistan för att säga farväl. Jag klappade på den och smekte den ömt, jag tror till och med att jag kramade den. Svårt att förstå att någon man tyckte hemskt mycket om var liksom där inne. Iofs så var hon kremerad, så det var liksom bara trä…vackert vitt, men hårt och lite kallt. Visste inte riktigt hur jag skulle göra.
Det var fantastiskt tungt att vara där, men samtidigt var det otroligt roligt att träffa hennes 13-åriga son. Hans pappa dog i en överdos GHB, precis som min kusin gjorde, för 4,5 år sedan. Han har ingen morfar eller mormor, men däremot har han sin farmor som han tydligen ofta träffat. Men nu fick han plötsligt tilbaka en väldigt stor och mestadels knäpp släkt som älskar honom och som kommer se till att han får en tryggare tillvaro i fortsättningen och ett roligt liv. 13 år. Han är helt grym och verkar vara sjukt stark.
Nåja, det känns iaf mycket bättre nu, det var ett fint avsked. Nu går livet vidare, även om det kommer vara uppförsbacke ett litet tag. Tack för alla meddelanden och kommentarer, de värmer.
Hon hittades livlös på köksgolvet, med hjärtstillestånd, söndagen den 28 september. Hon dödförklarades på måndagen den 29 september på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Min lilla kusin blev 30 år.
Sov gott, Riina. Det här blir väl det sista inlägget jag skriver om dig, i fortsättningen kommer du finnas i mitt hjärta.
Till våren kommer vi alla att träffas igen och sprida hennes aska i havet.
Hej då Riina, vi älskar dig.
