Underbart!
Idag fick jag bilden på Lasse, där han ställde sig mitt framför kameran! Vilket enormt tomrum han lämnar efter sig, även för oss som inte kände honom så bra. Kan inte föreställa mig hur det känns för de som stod honom riktigt nära.
Det tycker jag den här bilden symboliserar ganska bra, hur mycket härlig plats han tog hos oss. Sudda ut Lasse ur den här bilden och du har kvar en flock skådisar och filmarbetare som står och glor i en trappa 
Jag står till vänster, med randig skjorta och skägg. Bilden är tagen av Alexandra Aristarhova och den ägs troligtvis av IH Produktion AB.
Jag och Sanna har i ett par dagar nonstop pysslat med en välgörenhetsloppis och för några timmar sedan fick jag äntligen lite tid att sätta mig en soffa och bara kolla läget i mobilen. Det krävdes väl ungefär fem eller sex av mina vänners statusuppdateringar innan jag verkligen förstod att det var på riktigt, att Lasse Brandeby gått bort. Kändes som vanligt vid sådana här besked overkligt och jag blev riktigt bestört.
I flera månader fick jag äran att jobba med Lasse under inspelningarna av Irene Huss-filmerna och vid ett flertal tillfällen småpratade vi lite på tu man hand. Han var en väldigt varm människa, så som jag uppfattade honom. Och väldigt, väldigt rolig. I början var det väldigt svårt att se honom som ”Andersson” i Irene Huss, då man vid första anblicken av honom började småskratta, eftersom man allt som oftast såg Kurt Olsson i honom.
Vid ett tillfälle skulle vi ta ett teamfoto på Irene Huss. Alla filmarbetare stod inknödda i en trappa och fotografen stod längst ned. Men plötsligt började någon att hojta ”var är Lasse? Har någon sett Lasse?”. Det visade sig att Lasse satt och slappade i en soffa, så vi fick så snällt stå kvar och vänta på honom. När han väl kom ut i trapphuset så fick han stå längst fram. Sådär lite FÖR långt fram. Men då ropade någon ”längre fram, Lasse”! Och ser man på, det gick att ställa sig ännu längre fram. Han stod väl ungefär 30 cm från fotografens kameralins. Och där står han bara, helt allvarlig. Och fotografen börjar fota. Alla skrattar. Lasse står där som en barsk staty. Som en otroligt rolig, barsk staty.
Tyvärr har jag inte ens sett den här bilden, men jag hoppas verkligen att någon i teamet har den.
Däremot har jag den här bilden, som jag tog på Lasse vid ett tillfälle då jag skulle göra deras polislegitimationer. Han sa ”jaha, då skall vi se. Hur ser man ut på ett sånt kort egentligen? Och som polischef?! Uj uj, man måste se hård ut väl?”. Och så såg han hård ut, höjde på ögonbrynen, kisade med ena ögat och tryckte ner mungiporna. Så höll hans ansikte på att vridas fram och tillbaka, medan jag tog bild efter bild. Men när han böjde sig bakåt och helt plötsligt såg skitförvånad ut, så kunde jag inte hålla mig från skratt. Och då började han skratta också och sa att det blir nog inte bättre än så.
Poliskomissarie Andersson. (Bilden tillhör IH Produktion AB)
Men det roligaste ”privata” minnet jag har av Lasse Brandeby är när jag ringde honom i december förra året. Vi pratade en stund och jag nämnde att jag och Sanna skulle åka till Indien. ”Jaha, vad kul! Hälsa alla!”
Det var en otrolig känsla att få träffa en person som har betytt så mycket från min barndom, speciellt när det kommer till humor och vitsande.
Vila i frid
Sveriges tråkigaste
blogg
Ja, jag vet. Jag har ju inte hunnit skriva någonting alls denna veckan. Och finns det något tråkigare än när det inte händer något? Eller ja, hunnit och hunnit, förresten. Jag har inte ORKAT skriva nåt. Förlåt.
Vi är inne på andra blocket av inspelningarna av de 6 filmerna om Irene Huss. Det är två filmer per block. Jag håller på med grafik (för er som av någon underlig anledning precis börjat läsa bloggen).
Idag skulle vi ta ett teamfoto. Vi ställde oss allihopa ute i trappan som går upp till matsalen. Alla stod beredda när någon skrek ”Lasse, var är Lasse!?” Ja, var var herr Brandeby? Han satt och slappade i en soffa, visade det sig, men alla stod kvar och väntade snällt på honom. När han kom dit så fick han ställa sig längst fram. Någon ropade ”ännu längre fram!”. Så han gick fram och ställde sig PRECIS framför fotografen. Typ 40 cm ifrån. Så hon började fota. Antagligen ser man bara Lasse Brandeby och lite suddigt runtom bakom honom, ungefär 40 filmarbetare till. Jag hoppas verkligen att vi får den bilden också sen hehe. Han stod kvar en bra stund. Han trodde kanske att fotografen hade en såndär gammal kamera, som Mr Burns har, med extremt lång slutartid?
Och idag ringde Stina till Dean och sa ”Hey, where are you nånstans?”. Det var också roligt.
Jag är ju gräsänkling i 3 veckor medan min söta fru är i Afrika, så nu kan jag passa på att jobba svinmycket och sen vara ledig. Men jag är helt slut och har somnat två gånger medan jag skrev det här inlägget. Nåja, dags att gå och lägga sig.
Hej svejs, jobbarfejs!
MISSA INTE!
Bloglinks
