Jag och Sanna har i ett par dagar nonstop pysslat med en välgörenhetsloppis och för några timmar sedan fick jag äntligen lite tid att sätta mig en soffa och bara kolla läget i mobilen. Det krävdes väl ungefär fem eller sex av mina vänners statusuppdateringar innan jag verkligen förstod att det var på riktigt, att Lasse Brandeby gått bort. Kändes som vanligt vid sådana här besked overkligt och jag blev riktigt bestört.

I flera månader fick jag äran att jobba med Lasse under inspelningarna av Irene Huss-filmerna och vid ett flertal tillfällen småpratade vi lite på tu man hand. Han var en väldigt varm människa, så som jag uppfattade honom. Och väldigt, väldigt rolig. I början var det väldigt svårt att se honom som “Andersson” i Irene Huss, då man vid första anblicken av honom började småskratta, eftersom man allt som oftast såg Kurt Olsson i honom.

Vid ett tillfälle skulle vi ta ett teamfoto på Irene Huss. Alla filmarbetare stod inknödda i en trappa och fotografen stod längst ned. Men plötsligt började någon att hojta “var är Lasse? Har någon sett Lasse?”. Det visade sig att Lasse satt och slappade i en soffa, så vi fick så snällt stå kvar och vänta på honom. När han väl kom ut i trapphuset så fick han stå längst fram. Sådär lite FÖR långt fram. Men då ropade någon “längre fram, Lasse”! Och ser man på, det gick att ställa sig ännu längre fram. Han stod väl ungefär 30 cm från fotografens kameralins. Och där står han bara, helt allvarlig. Och fotografen börjar fota. Alla skrattar. Lasse står där som en barsk staty. Som en otroligt rolig, barsk staty.

Tyvärr har jag inte ens sett den här bilden, men jag hoppas verkligen att någon i teamet har den.

Däremot har jag den här bilden, som jag tog på Lasse vid ett tillfälle då jag skulle göra deras polislegitimationer. Han sa “jaha, då skall vi se. Hur ser man ut på ett sånt kort egentligen? Och som polischef?! Uj uj, man måste se hård ut väl?”. Och så såg han hård ut, höjde på ögonbrynen, kisade med ena ögat och tryckte ner mungiporna. Så höll hans ansikte på att vridas fram och tillbaka, medan jag tog bild efter bild. Men när han böjde sig bakåt och helt plötsligt såg skitförvånad ut, så kunde jag inte hålla mig från skratt. Och då började han skratta också och sa att det blir nog inte bättre än så.

Lasse Brandeby som Andersson i Irene Huss

Poliskomissarie Andersson. (Bilden tillhör IH Produktion AB)

Men det roligaste “privata” minnet jag har av Lasse Brandeby är när jag ringde honom i december förra året. Vi pratade en stund och jag nämnde att jag och Sanna skulle åka till Indien. “Jaha, vad kul! Hälsa alla!”

Det var en otrolig känsla att få träffa en person som har betytt så mycket från min barndom, speciellt när det kommer till humor och vitsande.

Vila i frid

 

Liknande inlägg på bloggen!

3 kommentarer till Lasse Brandeby

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Gilla Pers perversa verser!
MISSA INTE!
Ordvitsar i bildform - En Skruv Lös Glada Lappar
Arkiv
Kategorier