Klantig story, del 3

3. “SOM EN GUMMIBOLL KOMMER JAG TILLBAKS TILL DIG” Vi skulle gå och festa i en lägenhet vid Wieselgrensplatsen för några år sedan. När vi kom in i svalen (alltså området som består av trappuppgång och sånt, mellan entrédörren och lägenheten) så såg jag något som låg under ett element. En svinstor studsboll! Hurra! De andra hade gått före mig lite grann och jag grabbade snabbt tag i den. Framför mig var det liksom som en kulvert, en betong-tunnel.

I samma ögonblick som jag svinade studsbollen (den var inte överdrivet stor som en tennisboll) i golvet framför mig, så tänkte jag på hur det brukade bli när man kastade studsbollar snett i golv när man var liten. Den smaskar ju i golvet, sen upp i taket. Där vänder den och kommer tillbaka igen, i ungefär samma hastighet. Jag hann väl precis tänka det här, när det i stort sett blev helt svart. Jag prickade mig själv RAKT i pannan, typ lite ovanför mellan ögonen. Sicken bra fest det blev! Och jag gav ‘kastmärke i pannan’ en helt ny innebörd.

Jag gav ordet 'kastmärke' ett helt nytt ansikte.

Hej svejs, kastfejs