Det börjar likna väsen, banne mig

Heter det väsen? Heter det inte oväsen? Hur som helst, något sånt iaf!

Det är en speciell känsla man får, när man att lugnt och försiktigt trippar ut på tå och kikar in i barnrummet vid 06:27, där min lilla dotter ligger och snusar (det är många som tror att hon är harmynt men nej då, det är bara snus).

Och så vänder man sig leende om med en hastighet av cirka 42 m/år för att inte störa henne med vinddraget som uppstår när jag vrider mitt huvud lite för snabbt (jag har nämligen en stor virvel i nacken), samtidigt som man knäpper sina små händer i en stilla bön som bland annat innehåller en djup tacksamhet att man har fått en sån oerhört söt och trött dotter.

Och på vägen ut tillbaka till köket tittar man ut genom fönstret och ser det här:

Eh... du tänker väl inte...

Jodå, det tänkte han!

Hej svejs, väckningsmötefejs!